Vill tillbaka

Tackar så mycket för all respons från mitt föra inlägg om min stroke.
Det började med att jag städade bland papper och penslar. (Leran är i vila än så länge). Mitt skissblock som jag hade på sjukhuset dök upp.
Kom och tänka på tjejen som fick en stroke i TV serien Robinsson. Följde hennes blogg och tänkte varför inte delge min historia jag också. Bilder talar liksom det skrivna mer än ord.

Varför får man nu en propp? Var ju läkarens uppgift och ta reda på. Jag blev skickad på ultraljuds undersökning av halskärlen. Inga speciella avvikelser där så då går man vidare.
Blev skickad till ultraljuds undersökning av hjärtat. Ingen trevlig undersökning. Tyvärr nödvändig. Visade sig att det fanns ett litet hål i hjärtat. Kanske det kommit där ifrån. Dom lät det vara för tillfället. Så nu var fokusen på att få mig på benen. Sjukgymnasterna ville köra styrketräning av benen. Där sitter jag med lunginflammationen. Febern vill inte lägga sig, får ny pencillinkur. Jag orkade inte köra den träningen. Tråkigt. Tråkigt vill inte, ger mig inget. Sen pratar dom med en som man vore ett litet barn.

Jag ville göra min chigong för energi. Min sjukgymnast var lyhörd och lät mig köra mitt race. Hon fick stå och hålla mig så jag inte trillade. Jag kände mig halv. Kände inte min vänstra sida. Alla sinnen på den sidan var  halvt bortkopplade. Syn, hörsel, smak, lukt och känsel. Det syntes inte på mig. Men jag hade fått en robot sida som bara hängde med. Lärde att lita på mig själv att det funkade. och inte tänka så mycket om det funkade eller inte.

Rehabiliteringen är mest för 80 +
Att kunna klä sig, äta, sköta hygien och att handla. Traditionella träningen är samma styrkertäning för alla. Jag var 44 och ville ha andra utmaningar. Syslade med yoga och chigong innan detta hände, så det hjälpte mig nu med balans, koordination och styrka. Det var dags att lämna rullstolen och börja gå med rullatorn. Jag var som ett frågetecken hela tiden. Det var så mycket att få på plats. Hela min kropp.

En sak var säkert. Jag ville tillbaka. Hur visste jag inte, bara att jag skulle till toppen på något sätt. Min man hade samma inställning hela tiden också. I hans tanke skulle jag fixa det. Det enda han var rädd för att jag skulle ha ändrat min personlighet.
JA, har det förändrat mig, vad tror ni?