Nytt År och nya möjligheter

Eller nya svårigheter, nya mål och nya glädjerus. Jag har slutat att lämna nyårslöften. Jag önskar istället. För det finns inga garantier och inget som varar för evigt. Det har livet lärt mig under dom senaste åren.

Det är snart 7 år sedan (i mars) som det stora livs avgörandet smällde till. Vi låg i lunginflammation nästan hela familjen. Min man tyckte jag hostade konstigt så han kom över till min sida. Han sa att jag var sned i vänstra ansiktet. Nej, tänkte jag. Har jag nu fått virus på ansiktsnerven också. Skulle till och resa mig upp och lade högerhanden på min vänstra arm och blev stel. Vems arm är detta som ligger här bredvid, slapp och kall sa jag. Min man ville ta mig till sjukhuset. Ambulans..? Jag vet, men det fanns inte i våra tankar då. Han hjälpte mig på med kläderna. Våra barn kom undrande vad som händer. Alla hjälpte till och stöttade mig. Vid trappan ner till nedervåningen satte jag mig och ville kasa ner som barnen hade gjort som små. Min man drog i vänster benet. Tyckte det var konstigt, jag hade ju koll. Alla hjälpte mig ut till bilen och även här envisades min man att dra i väster byxan. Jag blev irriterad för det störde mig. Insåg inte att jag var förlamad.

På lasarettet möttes vi av ett läkarteam med en brits. Allt gick så snabbt. På med dropp och in på skicktröngen. När läkaren sen kom med svaret. Du har fått en stroke. Av en propp. Då rasade min värld. Min man bröt ihop bredvid mig och sa. Du kunde ha dött. Allt jag ville då var att få bort den där Dj... proppen. Men det var försent.

Gud, vad jag tänkte under tiden dom körde upp mig på strokeavdelningen. Jag var livrädd. Såg framför mig ligga med katteter och skita på mig. Allt det hade man sett när man gick på vårdskolan och praktiserade på medicinen. Nej, jag ville inte ha katteter. Nej, jag ville inte ligga på bäcken. Så dom fick hjälpa mig 3-4 sköterskor in på toaletten. Den synen som mötte mig i spegeln blev en chock. Kände inte igen mig. Usch, stackars make. Ha en sådan missbildad människa till fru.

Ja, det förändrar ens livsyn. Så vad gör det att man har lite extra kilo som man vill gå ner eller en finne på näsan. Allt sådant bekommer mig inte mera. Alla sa att jag skulle komma tillbaka som vanligt igen. Men jag var uppe i nuet och i nuet fanns bara det som man kunde se och ta på. Att kunna gå igen och se framåt i framtiden fanns inte i min fantasi. Min väg tillbaka får jag ta en annan gång. Teckningarna gjorde jag när jag låg på sjukhuset.

Så jag önskar istället att få vara hel till kropp, själ och sinne. Att jag får mer energi och kreativitet. Att få harmoni och glädje i mitt liv. Att ha balans mellan jobb och fritid. Att få resa till andra länder. Ja listan kan bli lång. Jag är mest tacksam för min man och mina barn att dom funnits där för mig. Denna tavlan är till dom.