Ska bara........

                     Har suttit och gjort tulpaner i keramik i veckan.
        Blir ju inte som dom underbara äkta varan, men jag ville prova på.

Det tog ett tag innan jag kom på ett enkelt sätt att göra mina tulpaner. Det blev ut stansade hjärtan som jag halverade och sen satte ihop som en tulpan. Då går det som tåget. Kavla, stansa och sätta ihop.
Bara 5 till, sen blir det 5 till, och så håller man på och nu sitter man med ryggvärk för man "ska bara några till". Blir till att lägga sig på spikmattan :o)

Nästa vecka är det dags för bränning och glasering. Spännande varje gång och se slutresultatet . Önskar att det håller i ugnen och att det blir bra.

                                 Önskar er en skön och trevlig helg.

Ögon känsliga för grönt

Även om man har längtat efter snön och vintern, så verkar det som man är programmerad efter att få vakna till liv, precis som växterna. Man vill ha sol. Naturen börjar vakna och sträcka på sig efter sin vila. Man hör fåglarna sjunga och luften känns friskare. Det börjar spirar små smått och man bara längtar efter alla dess blommor . Även kroppen börjar bli piggare. Är det vår på gång?

Ha en skön vecka.

Måndagens tema bild Sött / Sweet

Mitt bidrag av "sött"

Måndagstema #24 hos Helene

                                             " Alt som er Vakkert"

Ej alla hemma

            Äntligen klar med min "tavla". Så nu är det nya projekt på gång.
            Det blir min kära lera som jag längtar efter och sätta händerna i.
          Skrev innan om min stroke som drabbade mig för snart 7 år sedan.

Mina sviter sitter fortfarande kvar. Känner mig halv. Mitt känsel bortfall känns som en tandläkare bedövning. Den bedövningen ligger över hela vänstra sidan. Det som har hänt nu är att jag har börjat få ont på vissa ställen. Det sägs att alla celler i kroppen byts ut efter 7 år. Så vart 7:e år är man en ny människa :o) Önske tänkande kanske. Jag har förändrats. Min långsinthet är borta. Det försvinner lika snabbt som det komm. Glömmer mera. Närminnet är inte så bra. Är mer glad av mig. Allt detta kan man ju tänka sig vore bra men ändå känns det som det fattas något, men vad vet jag inte. Efter en undersökning, av många då för 7 år sen, sa en läkare " Det är tur att du inte vet om att du är dum "????. .. Ja det gjorde inte ju inte saken bättre när han sa " Tur du inte är sångare för stämmbanden är halvt påverkade. Även tur att du inte jobbar som artiktekt för djupsynen funkar inte  som den ska" Där satt man och undrade vad det vad som fattades. Har jobbat med min "sång" även trännat att rita och måla. Kanske är tur att jag inte vet om vad som gör mig dum, men kommentaren har fastnat, och det är ju dumt. Har blivit mindre empatisk av mig, kanske det är svaret. Vad vet jag. Jag är bara så tacksam över att jag funkar så pass mycket. Att kunna göra nästa alla självklara ting som man tar för givet. Att jag fortfarande är samma människa fast med vissa begränsningar.

                 Att kunna lyssna på musik igen och få ihop rytmen är underbart.

Lika så att kunna dansa.

Även kunna känna smaken någurlunda bra av det man äter och dricker.

Att sätta på sig skorna och gå ut på en promenad är den största friheten

som jag värdesätter mest. Nu kan jag komma någonstans.

Mitt bloggande har också varit väldigt nyttigt för mitt språk. Jag har blivt lite bakvänd och tappar tråden/ord ofta. Så se det skrivet hjälper mig mycket vad som blir fel i ordflödet, för sen rätta till det.

Ta väl hand om er och era kära.

Veckans tema bild, Siluetter

Måndagstemat Siluetter hos Helene.

"Alt som er vakkert"
 Mitt bidrag kommer från Helsingborg.

Tulpanens dag

Älskar tulpaner och tänka sig att dom nu även har en egen dag dessutom.

Jag köper hem tulpaner så fort dom finns i handlen.

Det luktar som vår i luften. Det blir så fräscht nu när julen är bortstädad.

Har varit ledig ett tag från butiken och verkstad. Vilat så man nästan blivit lat. Så nu längtar man att få sätta händerna i leran och kladda ner sig. Här hemma håller jag på att göra en text tavla till min butik. Mäta hit och dit så man får plats med det man vill.

Alla som man pratar med är trötta, jag lika så.

Köpte en flaska multivitamin, så nu hoppas jag på lite horse power.

Önskar er en skön vecka.



  

Vill tillbaka

Tackar så mycket för all respons från mitt föra inlägg om min stroke.
Det började med att jag städade bland papper och penslar. (Leran är i vila än så länge). Mitt skissblock som jag hade på sjukhuset dök upp.
Kom och tänka på tjejen som fick en stroke i TV serien Robinsson. Följde hennes blogg och tänkte varför inte delge min historia jag också. Bilder talar liksom det skrivna mer än ord.

Varför får man nu en propp? Var ju läkarens uppgift och ta reda på. Jag blev skickad på ultraljuds undersökning av halskärlen. Inga speciella avvikelser där så då går man vidare.
Blev skickad till ultraljuds undersökning av hjärtat. Ingen trevlig undersökning. Tyvärr nödvändig. Visade sig att det fanns ett litet hål i hjärtat. Kanske det kommit där ifrån. Dom lät det vara för tillfället. Så nu var fokusen på att få mig på benen. Sjukgymnasterna ville köra styrketräning av benen. Där sitter jag med lunginflammationen. Febern vill inte lägga sig, får ny pencillinkur. Jag orkade inte köra den träningen. Tråkigt. Tråkigt vill inte, ger mig inget. Sen pratar dom med en som man vore ett litet barn.

Jag ville göra min chigong för energi. Min sjukgymnast var lyhörd och lät mig köra mitt race. Hon fick stå och hålla mig så jag inte trillade. Jag kände mig halv. Kände inte min vänstra sida. Alla sinnen på den sidan var  halvt bortkopplade. Syn, hörsel, smak, lukt och känsel. Det syntes inte på mig. Men jag hade fått en robot sida som bara hängde med. Lärde att lita på mig själv att det funkade. och inte tänka så mycket om det funkade eller inte.

Rehabiliteringen är mest för 80 +
Att kunna klä sig, äta, sköta hygien och att handla. Traditionella träningen är samma styrkertäning för alla. Jag var 44 och ville ha andra utmaningar. Syslade med yoga och chigong innan detta hände, så det hjälpte mig nu med balans, koordination och styrka. Det var dags att lämna rullstolen och börja gå med rullatorn. Jag var som ett frågetecken hela tiden. Det var så mycket att få på plats. Hela min kropp.

En sak var säkert. Jag ville tillbaka. Hur visste jag inte, bara att jag skulle till toppen på något sätt. Min man hade samma inställning hela tiden också. I hans tanke skulle jag fixa det. Det enda han var rädd för att jag skulle ha ändrat min personlighet.
JA, har det förändrat mig, vad tror ni?