Eller nya svårigheter, nya mål och nya glädjerus. Jag har slutat att lämna nyårslöften. Jag önskar istället. För det finns inga garantier och inget som varar för evigt. Det har livet lärt mig under dom senaste åren.
Det är snart 7 år sedan (i mars) som det stora livs avgörandet smällde till. Vi låg i lunginflammation nästan hela familjen. Min man tyckte jag hostade konstigt så han kom över till min sida. Han sa att jag var sned i vänstra ansiktet. Nej, tänkte jag. Har jag nu fått virus på ansiktsnerven också. Skulle till och resa mig upp och lade högerhanden på min vänstra arm och blev stel. Vems arm är detta som ligger här bredvid, slapp och kall sa jag. Min man ville ta mig till sjukhuset. Ambulans..? Jag vet, men det fanns inte i våra tankar då. Han hjälpte mig på med kläderna. Våra barn kom undrande vad som händer. Alla hjälpte till och stöttade mig. Vid trappan ner till nedervåningen satte jag mig och ville kasa ner som barnen hade gjort som små. Min man drog i vänster benet. Tyckte det var konstigt, jag hade ju koll. Alla hjälpte mig ut till bilen och även här envisades min man att dra i väster byxan. Jag blev irriterad för det störde mig. Insåg inte att jag var förlamad.