Olika....

Vi är alla olika, och våra olikheter är vår största tillgång. Vi kan dessutom inte läsa varandras tankar. Vill dela med mig av denna tänkvärda berättelse.

 "Det var en gång en gammal bondkvinna som bodde i en bergsby i landet bortom bergen. Hon ägde två lerkrukor som hon varje dag hängde på var sin sida om ett ok. Oket la hon sedan på sina axlar för att hon lättare skulle kunna bära de båda krukorna. Vägen till brunnen var lång, och när hon fyllt sina krukor med det klara källvattnet var dom mycket tunga att bära.

Den ena av krukorna var vackert glaserat och helt perfekt i form och utförande. Varje dag när den gamla kvinnan kom hem med sin börda var den vackra krukan full med vatten. Inte en droppe hade gått förlorad.

Den andra krukan däremot var grå och oansenlig, och i dess ena sida fanns en spricka där vattnet läckte ut. Varje dag var den spruckna krukan bara halvfull när kvinnan kom hem. På samma sätt fortgick det varje dag i två års tid. År som för den vackra felfria krukan var fylld med stolthet och tillfredsställelse  över att till fullo kunna leva upp till den uppgift den var skapad att utföra. För den spruckna krukan däremot var dess år fyllda ned känslor av otillräcklighet och av att inte duga, av att inte klara av sin livsuppgift. Och varje dag blev tillslut en plåga.

En dag stod den spruckna krukan inte ut längre. När kvinnan sänkte ner den i brunnen ropade den högt till henne:

- Det är lika gott att du låter mig sjunka ner i det svarta djupet, jag duger ändå ingeting till. Förvisso, du har aldrig med ord klagat på att jag var dag bara kunnat ge dig en halv kruka med vatten istället för en hel, som den andra krukan kan, men jag förstår nog vad du innerst inne tänker....

Den gamla kvinnan log ett outgrundligt leende medan hon lugnt fyllde sina båda krukor så som hon alltid plägade göra. Men när hon gick den slingrande branta vägen tillbaka till sitt hus i byn sa hon till den grå spruckna krukan:

- Titta ner på marken på din sida av stigen. Ser du alla de vackra väldoftade blommorna som växer där? På den andra sidan stigen däremot, där den fel fria krukan hänger, där växer inga blommor. Du förstår min vän, på din sida av stigen har jag sått frön som du med ditt vatten fått att gro. Det är tack vare dig som jag kan smycka mitt hus med de ljuvaste blommor. Det är tack vare dig som jag varje dag kan glädja mig åt deras skönhet. Det är tack vare dig, som jag kan sälja mina blombuketter på marknaden och få pengar till bröd. Det du kallar en defekt, är för mig en gåva och en källa till outsinlig glädje. Vi är alla olika, och dessa olikheter är vår största tillgång, om vi vågar stå upp för dom, vill sänga. Annars blir de bara en källa till bitterhet, och bitterhet urholkar själen."

Hämtat ur "Ljusets dotter" av Elisabet Nemert.


Tack för ditt besök och ha en fortsatt bra dag.