Osynliga ansikten

Det är idag för 7 år sedan jag vaknade med en stroke. Det är som chocken släpper lite i taget och ledsamheten kommer och går allt mindre. Man har fått lära sig att leva med handikappet. Ett osynligt handikapp. Det syns inte på mig längre men jag känner mig fortfarande bokstavligt halv. Känseln på hela vänstra sidan är fortsatt nedsatt, från topp till tå.

En bit av min hjärnfunktion är borta. Hade jag förlorat en arm eller ben hade det synats. Även jag själv hade vetat då vad som fattades men med stroken vet jag inte vad som är borta. Känner att jag saknar något, med vet inte vad.

Ilska och ledsamhet sitter inte kvar så länge, glömmer det snabbt och blir fort glad igen. En förändring till det bättre. Fast glömskan är ett problem samt tröttheten. Tex. har satt på te vatten på spisen och under tiden börjat pyssla med växter och hamnat i trädgården. Glömt helt bort vattnet på spisen. Inget har hänt, för i min runda har jag hamnat i köket igen och upptäckt vattnet som kokar. Detta skrämmer mig. Lika så om jag blir riktigt upprörd och stressad, reagerar kroppen med nedsatt vänstersida och enorm trötthet.

Har hittat min lugn i yoga och meditation. Yogan har väckt och stärkt min vänstra sida genom alla övningar. Det är som en härlig "drog", för efteråt är man så glad och kärleksfull. Meditationen lugnar mitt sinne. Det känns bra i kroppen som om den var hel. Tyvärr så kan man ju inte hålla på med yogan hela dagarna, man ska ju jobba och sköta hushållet också. Det gäller att hitta balans mellan allt.

                             "Floder vet att det inte finns någon brådska.
                                           En dag når de sitt mål"